Maries Mönsterfunderingar

Mönster för livet

Det har gått ett tag sedan jag började med mitt livmönster enligt EC-metoden. Jag mätte och ritade och ritade och mätte, försökte validera modellen med Burdaklänningens mönster och sprang in i problem med byst, axlar och rygglängd samt ärmhål. Det kändes lite ansträngt och jag visste liksom inte vilken ände som jag skulle ta tag i så därför flydde jag till kjolmönstertestet istället. Kjolen gick bra att fixa mönster till så jag gav mig på byxmönster. Så köpte jag då den här boken om hur man provar sig fram (The complete photo Guide to perfect fitting, S Veblen) och den inspirerade till att läsa passform. Men i bakhuvudet låg den där livmönstergrejen och gnagde. Kunde jag kanske förstå min klänning och mitt livmönster bättre nu? 

Det vara bara att ta tag i problemet så jag gjorde en toile i filtpapperet från livmönstret baserat på mina mätningar. Jag hade inga stora illusioner om att det skulle passa för jag har insett hur svårt det är att mäta korrekt. Nog för att författaren till EC-metoden varnade mig men ...
På bilden här ser du i mitten papperspåsen i sitt andra stadium.
Axelsömmen var fel så det första var att flytta den framåt. (övre pilen)
Det var trångt framtill, ärmhålen kändes trånga. Lite bättre blev ärmhålet av att jag flyttade axelsömmen som en utökning, dvs större. För att göra lite till släppte jag lite på sidsömmen. Det flyttade också lite på ärmhålets ringning. Dessutom blev då sidsömmen upptill framåtlutande när bysten tog för sig av utrymmet.
Nu kanske jag skulle ha tagit ett steg bakåt och funderat "är det inte snarare dags för en bystutvidgning ("FBA")?" men jag var så upptagen av att fixa axelsömmen som behövde justeras i läge efter förra fuskflytten.
Började därför med en ny toile i tyg (IKEA-lakan). Nu blev axeln snygg och på rätt ställe. Jag har slutande axlar precis som programledaren för godkväll, fast hon är strået vassare. Hennes nyckelben bildar ett vasst V ser det ut som. Tänk somliga har nyckelben som står rakt utåt! Den naturliga variationen är stor. Mina lutar ganska måttligt uppåt, typiskt för en låg axel relativt nackens bas.
Jag hade fyllt i allt som kommit att fattas i ärmhålet och det var inte lite, men nu syntes det att jag inte gjort hela läxan. Sidsömmen lutade fortfarande. Därtill fanns ett irriterande spänningsveck över bysten (vänster bild övre pilen). Det gjorde mindre att det kändes rymligt från midjan upp mot bysten. De här standardinprovningarna på basmönstren ritas som raka trianglar och då blir de inte riktigt bra för jag har inte någon särskilt konisk form från midjan mot bysten så den behöver vara rak en längre bit innan den tar ihop men det är en senare finjustering. Det hindrar inte att jag står där och nyper och tänker att "det här ska man kanske låta bli".
Så det blev till att sprätta upp sidsömmen, tog bara ena sidan. Lade ut 15 mm i toppen och noll vid midjan. Sömsmånen räckte inte så jag fick sicksacka fast en remsa under. Såklart flyttade det fram ärmhålet igen men sidsömmen blev bra. Dessutom försvann vecket över bysten eftersom den inte stramade längre. Tyget flöt ut mycket bättre. Ännu en bekräftelse på att det hade varit bättre att börja med en bystutökning, inte minst för att nu efter dessa ändringar har mitt basmönsters bystpunkt flyttats medan den ligger kvar på samma ställe hos mig. Det blir att rita om en hel del men känns som om det går framåt.
Summering - jag lärde mig en hel del om hur man inte bör göra och att det finns en hel del att lära, men att böcker som Veblens Perfect fitting är bra om man ska ta sig upp på spåret igen. Utan erfarenhet är det svårt att veta vilket problem man ska ta tag i som kanske gör att man aldrig behöver ta tag i de andra. Dessutom - hur viktigt det är med en konsistent och konsekvent mätmodell. Är nästan så att jag skulle tatuera in fixpunkterna.
Snart har jag nog ett grundmönster som jag kan använda för att rätta till köpesmönstren med så jag slipper stå där och nypa och fundera hur man ska "rätta till det här då?". Det blir lätt att det hamnar i högen av ofullbordade då.
Byxprojektet undrar ni kanske? Ja, ja - men det hänger ett jackprojekt som stannade upp för den där axelgrejen, och klänningstoilen och så var det 20 procents rabatt så det blev några fina blustyger i bomull ... Det känns inte så intressant med byxor just nu.

Grenlinjer i praktiken

Jag ritade upp en 44 av byxkjolen (förra blogginlägget) i tunn pappersfilt och provade den på en väninna. Jag visste att midjemåttet var i smalaste laget men det var grenlinjen jag ville testa. Den var inte alls så generös som jag hoppats. En 46a hade nog varit bättre men så stor skillnad är det inte ändå. Pappersfilten är tråkig för böjda sömmar blir ganska styva och jag ville inte klippa upp dem om jag skulle försöka med att ändra. Nu är väl det fel tänkt igen för ska jag fördjupa grenlinjen för mera plats så behöver jag egentligen klippa djupare! Vidden får jag snarare hämta mitt bak och i sidorna.

Sedan blev det projektet liggande för det blev inte tid över för provandet. Så istället kom så lägligt mina nya böcker. På Karins inrådan har jag köpt Sarah Veblen The complete photo Guide to PERFECT FITTING, samt på eget bevåg Gretchen Hirsch Gertie's new book for better sewing ” a modern guide to couture-style sewing using basic vintage techniques” för inspiration.

Gerties bok är rolig, inspirerande och ganska praktisk. Dessutom är inbindningen en ringspiral så den är bra att bläddra i och låta ligga uppslagen. Det följer med 10 mönster om man vill ge sig i kast med de beskrivna plaggen som egna projekt. Den boken ska jag titta närmare på senare. Har den som blädderbok vid kaffekoppen nu.

Veblens är en mycket grundlig bok. Jag har tidigare gått ut från ansatsen att man kan rita personliga mönster från de plana mönsterblockanvisningar som finns i böcker som t ex Öberg och Aldrich. Sedan jag funnit att det inte fungerar på annat än standardproportioner tittade jag på drapering men har inte haft en docka att drapera på och än mindre en tålmodig levande modell. Istället övergick jag till att ändra i kommersiella mönster utifrån personliga mått och det jag förstått av anvisningarna i de nämnda böckerna, tidningar och webb. Med den här boken kommer jag ett steg till för jag får hjälp att förstå, att läsa provningen. Jag och de jag provat mönster på har haft rätt så dålig grund att dra slutsater om vad som är problemet och vad som kan göras för att förbättra passningen. I den här boken får jag många bra illustrationer som kommenteras noga och en serie successiva förändringar som för jobbet framåt. Författaren har många års vana att göra detta och här kan man alltså dra nytta av det.

Det som jag fastnat för just nu i början är balanslinjer. Låt mig först säga att det går ut på att göra toiler, mer eller mindre baserade på verkliga modemönster. Med mindre menar jag att man kan redan från början göra ändringar typ längd och bredd om de är uppenbara, men i stort med bibehållen design. Författaren gör under arbetets gång flera toiler. Fyra räknar hon som normalt.

Balanslinjer - redan i draperingsboken framhölls balanslinjer ( horisontella och vertikala) som viktiga. Jag såg dem som förståeliga men inte som väsentliga. Jag har aldrig ritat upp dem annat än mitt bak/mitt fram, som ändå alltid finns. De planmönsterkonstruktionsböcker jag läst har inte alls betonat balanslinjer. Det beror naturligtvis på att de mönstren ritas upp och provas aldrig i bokens kontext. Plaggets konstruktion och utprovning är en annan bok/kurs som de ser det.

Den horisontella balanslinjen visar sig vara ett viktigt verktyg när man arbetar med byxmönster. Det här med grenlinjernas längd och form syns tydligt då det påverkar horisontell balanslinje bak. jag måste börja med att rita in sådana. De kan man lägga in på modetyger direkt också om det tål en krita eller en liten indragen tråckeltråd kanske. (Bilden nedan är en fuskbild så ta den inte så allvarligt)

En annan aha-upplevelse fick jag i tolkningen av hur veck uppstår vid ärmen på ryggsidan och på framsidan. Jag och dottern är båda sluttaxlade och längre än medellängd. Vi får alltid dragliner runt ärmen. Enligt boken finns två orsaker: Ryggbredden är mindre än hur den utformats i mönstret, armen trycker ner ärmhålet och skapar veck. Addera till det stramveck mot bysten på grund av att normalmönstrets bysformning är otillräckligt samtidigt som bystpunkten ligger lite för högt. Jag har försökt tackla det med att utöka rygglängden under ärmhålet och det rättar till bystpunkten. Jag har undvikit att utöka ärmhålet för det är egentligen nog stort. Jag blir dock inte av med mina veck bak på ryggsidan. Så långt har jag kallat det rörelsevidd och det är väl inte helt fel att ha men i det här fallet är det inte en designad rörelsevidd och bara en dålig ursäkt. Nu inser jag att det är min sluttande axel som trycker ner ärmhålet och skapar draglinjerna. Så nu får jag gå tillbaka och ändra axel och sänka ärmhålet. Kanske även minska ryggbredden. Tidigare har jag testat axelvadd för att lyfta axeln. Det fixar axelns överdel men inte nederdelen så mina rörelseviddsveck vid nedre delen av ärmens baksida på ryggstycket blir kvar till stor del. Antagligen kan jag tvingas utöka ärmhålet ibland men det blir nästa steg.

Jag har läst noga och studerat alla varianter av byxanpassningar som finns i boken. Så nu ser jag inte snygga byxor längre, jag ser veck och drag och stramning och dålig balans ... Satte mig framför datorn och gick in på några vanliga webbutiker. Går man in på byxor så ser det ganska bra ut men det beror säkert på att här har man ansträngt sig extra. Därför går jag istället in på toppar och blusar. De flesta av modellerna har byxor men de har varit sekundära och är inte alls lika nära perfekta som på byxsortimentsvisningen. Här ett exempel. Mina böcker och bloggar varnar ibland för ”overdesign”, vanligen ett uttryck för att man gått lite för långt i figurnära-anpassningar.

Här har man en grensöm som går så nära att även denna lilla sidobalanserande position kräver att grensömmen flyttas sidledes. Baksidan har spänningsdraglinjer inte bara under skinkan där de blir oundvikliga när det är så här snävt, men även nere på låret.

Snyggt eller inte - det är en smaksak men mycket tydligt hur drag i tyget lämnar tydliga anvisningar på hur det står till. Hon kan knappast sätta sig!

Ett annat exempel nedan på grenlinje där det är väldigt snävt och knappast snyggt. Här går det tydligen inte att dra upp byxan i grenen utan den stannar en bit nedanför på framsidan och på baksidan ser vi hur det stramar vid mitt-bak som troligen är för kort samtidigt som det av framsidan syns att det behövs mer vidd över höften som skulle ha tillåtit att byxan kanske kunnat sättas på plats. Ja det är min spekulation förstås. 

Ett annat exempel där man faktiskt säljer byxan, inte bara använder den. Här är det många veck men i stort är det väl en hyfsad passform. Den är löst sittande men problemet är här upptill. Se på hur det är som ett V av löst tyg runt mitt bak. Se på höftformen. Den är slank, rak, inte rundad hylla upptill som man ofta ser att mönsterkonstruktören tänkt sig. Ganska vanlig höftform på långa unga vuxna. Inprovningen som ligger i överkanten ger en viss formning men är egentligen för kort och ligger för långt ut. Inprovningen ska forma tyget för böjda former men formen (bakens rundning) är här inte stor och ligger närmare mitt bak. Alternativt ska den ta in den minskande vidden men det gör den inte heller bra. Därför blir det också tyg över mitt bak. Här hade man med fördel kunnat ta in vidd i sömmen mitt bak och tagit bort den gapande baken som man visserligen kan hålla in med ett skärp men även då lämnar det en bylsigt veckad linning efter sig. Med en horisontell balanslinje hade en tydlig bruten v-linje synts på en byxtoile.

Nu blir det till att tillverka några toiler. Jag skulle nog satsa på ett lite kraftigare toiletyg än de där tunna IKEA-lakanen som saknar all styrsel och inte veckar sig riktigt naturligt i en byxgren. Till mina överdelstoiler verkar de fungera bra.

En annan sak som jag tagit till mig av Veblens beskrivningar är det där med horisontella veck som tar bort överflödigt tyg och hur det översätts till mönstret. Att det alltid ska gå ut till en angränsande sylinje, då blir mönsterändringen förståelig. Det är inte någon naturlig insikt man får när man läser draperingsboken som använder samma teknik. Det är fint med handfasta beskrivningar och illustrationer. Veblens bok är en bra handbok för dem som vill ge sig in på att göra personanpassade plaggmönster eller rent av sy plagg hela vägen. Det är bara synd att det är så svårt att prova på sig själv! Men även det tar hon upp i boken.

Det känns som om jag får en större insikt allt eftersom jag studerar, men det tråkiga med det här arbetssättet är att symaskinen står mest stilla. Nu har jag funderat på att sy en Waldorfdocka till yngsta barnbarnet som kompensation och symaskinsmotion.

Grenlinjer

Så tog jag mig igenom kjolmodelleringen där överdelen skulle vara start på byxdelen. Efter att ha läst i några mönsterkonstruktionsböcker så kom jag fram till att det vore bra att kolla av lite köpesmönster. Det är alltid den där sista biten som gör störst skillnad. Den sista biten är alltså att gå från grundmönster till designmönster. Där är stil och rörelsevidder tillagda och det spelar roll.

Jag valde 3 Burdamönster. Alla i storlek 44.

Det ena är på en smalbyxa. Smala stuprörsben och platt mage med liten tonårsstjärt är att rekommendera. Burda Style 2012-oktober-116  hittar ni den i eller på webben. Ser ut så här 

Den andra är en Plus-modell, Finns alltså i storlekar 44-52 och jag tog 44. Tanken var att här hade man gjort något som var lite mer rymligt. Burda Style 2012-oktober-139. Den ser ut så här 

Slutligen en lite avvikande modell nämligen en byxkjol. Den ska sitta bra men ändå ha volym så att den inte ser ut som ett par jeans med vida ben. Så här ser dess grenlinjer ut och visst är den annorlunda? Burda Style 2011-december-127

Här får man gott om plats. Den borde inte skära in vare sig fram eller bak. Naturligtvis är benvidden också tilltagen ordentligt. Ändå ska 1,65 m på 150 cm bredd räcka till för en 44. Härliga fickor dessutom.

Här är en totalbild som jag jobbat ifrån. Så mycket mer har jag inte att berätta just nu. Kan visas i större storlek i eget fönster, klicka på bilden.

Det som jag fastnade för var att vinkeln på respektive modell avspeglar hur platt/kurvig målformen har varit. Smalbyxans framstycke är i princip en liten krok och sedan rakt upp. Ska det finnas plats för en större volym med kurvor kommer grenlinjerna att luta mera. Vill man inte att det ska smita åt mellan skinkorna får man också lägga till lite längd där nere i rundningen. 

Kan runda av med en liten bukett 44-or. "One size (44) fits all?" Knappast. Men inte heller ska alla plagg ha samma form, inte ens på grenlinjen. Design gör skillnad.