Maries Mönsterfunderingar

Blustestet pågår

Jag klippte alltså ut mitt livmönster i det blommiga tunna tyget, handtråcklade sylinjerna och insnittsmarkeringar och klippte ut bitarna grovt. Måste säga att det där med handsömnad är inte så lätt att få jämnt och kräver mera övning. Det var värt besväret sedan när jag skulle sätta samman bitarna. Jämfört med att klippa med exakt sömsmån och sedan sy med rätt distans till kanten hade det naturligtvis gått det också men då hade så mycket mera hängt på att klippningen blev exakt. Det känns som om jag får större frihet till priset av lite mera arbete om jag väljer att tråckla sylinjen. Frihet sätter jag stort värde på! Inte alla gånger men ibland.

Passform då? Jotack, över axlarna bra runtom bra men ovan bysten blev det veck. Det var för mycket tyg och det tunna, mjuka tyget hade ingen styrka att bära utan föll naturligtvis ner. Eftersom jag hade sömsmån i de snäva ärmarna blev det stram-linjer från bysten mot ärmhålan. Jag klippte upp sömsmånen och det blev bättre men fick ändå sätta mig och ta in bystinsnitten. Sedan blev det ok. Där ser man vad det betyder vilka tygegenskaperna är. Tjock styv siden hade varit helt annorlunda och med ett jacktyg med mellanlägg och foder blir det ett helt annat läge.
Kan dock konstatera att det skulle fungera fint att hänga en kjoldel i livet som då hjälpte till att sträcka ut det. Det behövs inte mycket för att hålla ner kanten så att veck slätas ut. Jag börjar förstå det där med att sätta en kedja i nedre kanten på Chanel-jackor.
En annan sak är att det här tyget är rent hopplöst att fotografera. Mönstret döljer effektivt veck och linjer (kanske inte alla). Det återstår att göra knäppslån fram, ärmkantning och halsringning och nedre fåll (eller kjol). Eftersom tyget är så mjukt funderar jag på att använda tunt mellanlägg i halsringningen som annars bara faller ihop om jag inte knäpper ända upp, något jag inte vill. Alternativt v-ringa överst och börja knäppningen en kort bit neröver. Jag får se vad det blir.

Så vad är lärdomen så här långt?
Först och främst - förstå tyget i förhållande till utformningen. Mitt ganska tjocka svarta tyg kommer att bära mycket mera och fördela tygöverskott bättre hoppas jag. Tunna tyger utan stretch ska ha snitt som har lite mera designvidd tror jag. (Jag blev lite deppig först över bystpassningen men tog på mig ett köpesplagg och insåg att de hade lite veck och stramlinjer de med :)
Därefter, att prinsesslinjer kan nog vara bra om man behöver ta in mycket tyg ovan bysten vilket kan bli aktuellt med en snäv passform. Ibland kan man utnyttja stretch i tyget men ofta inte. En bystinprovning från sidsömmen fixar inte hela biffen om det är en ordentlig kupa som ska fångas in. En BH som plattar till kan förstås vara en lösning men att gå i sport-bh jämt? Nej helst inte.

Att jag lär mig att jag har mycket att lära det har väl alla förstått redan? Sedan gör jag naturligtvis det här för utmaningen, annars går det att köpa en lös och vid one-size-fits-all-blus från en katalog. De är många där, tycker jag mig se.

Överdrivet försiktig?

Törs jag lita på mitt mönster? Jag hade tänkt göra en klänning baserat på kjoltoile och livtoile samt Burdamönstret 8189 som en jacka. Det är bara det att det känns som mycket på en gång så jag tänkte sticka emellan med att sy en blus i ett tunt tyg. Jag har dels silke, dels ett mikropoly tyg, nästan genomskinliga så åtminstone silket ska sys dubbelt. Jag har ett passande mönster så jag tog mig an det och började rita upp det. Tog så livtoilen och kollade axellinjen. Samma som vanligt, behöver sänkas i ytteränden. Jag klippte en halv toile och testade och det såg ok ut om än inte så löst sittande som det så ut på modellfotot. Skulle jag göra en bystförstoring? Hm, skulle jag gå på silket direkt? Jag tittade runt och hittade en packe som jag köpt, blommigt och tunt utan att vara genomskinligt. Så kommer jag på andra tankar, jag har faktiskt inte sytt ett färdigt plagg från livtoilen, bara ett antal testskott. Jag bestämmer mig för att göra en blus från livmönstret i det blommiga tyget.
Men, ett men som legat och gnagt länge - min livtoile har ett bystinsnitt som gjordes från ärmhålets botten. Det är inte bra, t.ex. om man vill sänka eller höja ärmhålet. Även av andra skäl ville jag rotera den inprovningen till ett annat ställe i sidsömmen. Efter några försök och provritningar hade jag fått den på plats, sydde en halv toile på det och såg att det skulle nog fungera. Ritar upp ett nytt mönster med det nya läget för mitt blusprojekt.
Bild på mönstret:

Av tidigare (dåliga) erfarenheter vet jag hur svårt jag har att kontrollera kanter, passform och märkning i ett så mjukt och tunt tyg. Jag har också lust att träna på tekniken med att tråckla sylinjer efter ett mönster utan sömsmån och det är ingen sömsmån på mitt livmönster just nu. Sagt och gjort. Jag lägger ut mönstren på enkelt tyg, nålar fast och tråcklar mig runt kanterna och syr skräddarmarkeringar (trådar) på insnitt mm. Det fungerar faktiskt bra. Det här tyget skulle vara helt hopplöst att märka med penna/krita, dels för att det töjer sig, dels för att mönstret döljer effektivt markeringarna. Det här blir modellen för Chanel-jackan. Grovt tyg som aldrig går att rita på blir perfekt att tråckelmarkera. Vit sytråd försvinner nästan i mönstret! Kanske ska jag välja vit tråd att sy ihop med?
Bild på tyg med trådmarkering och en tråcklad bystinprovning (avig förstås). De mörka linjerna i papperet är 2x2 cm med punktade 1-cm rutor inuti.

Nu kan jag naturligtvis inte låta bli att ha en mönsterfundering. I mitt förra blogginlägg var det några rader om ärmhål. Nu hade jag Burdamönstrets ärmhål uppritat och kunde jämföra med mitt eget. Här ser ni resultatet. Jag har läst om hur ärmhål modelleras lite vårdslöst, att det egentligen är mera triangelformat än jämnt ovalt som det ofta ser ut i mönster. När jag har provat toiler som jag gjort på olika mönster så visar det sig att jag ofta inte fyller ut baksidan av skuldran upptill samt att det gärna blir veck nertill som beror på att tyget baktill trycks ner av ärmen. Skinnet har blivit lite slappt med åren tyvärr men det är inte hela orsaken. Är ärmhålet ordentligt urringat så stöter man aldrig emot kanterna men om man nu vill ha en ärmlös design som håller åt så blir det här påtagligt, armens fäste mot kroppen är triangulärt och inte ovalt. Jag har gjort en bild där linjerna av dessa två varianter finns inlagda. Det ska bli intressant att se hur det ser ut när jag gjort min blommiga blus. Linjerna är nästan lika långa, Burdas bara 15 mm längre. Ja jag har sänkt Burdamönstrets axel lite så det är inte riktigt original, men lika för bägge så mera jämförbart. Burdamönstret har en ärm som ska in också, 30 mm ska hållas in där. Den ärmen får jag nog toppa lite.
Bild på ärmöppningslinjer

Blir det bra så kan jag ge mig på att sy klänningen i det svarta tyget. Enda funderingen där är hur mycket jag behöver lägga till för foder och tygåtgång i sömmar med ett lite tjockare tyg.
Nu blir åtminstone mitt livmönster kontrollerat. Det ska inte bli en ny UFO den här gången och om det blir bra är tanken att jag skulle sätta på en kjoldel för jag har köpt tyg för en hel klänning. Då kommer det en ny problematik. Nu är tanken att ha en knäppslå på blusen mitt fram men med en kjoldel skulle midjan sätta stopp för den stängningsvarianten. Kan förstås sätta blixtlås i sidan. Nå, ett senare problem. Nu ska jag först tråckla midjeinsnitten och sy bystinsnitten samt axelinsnitten. Ni kanske tycker jag skulle eliminera dem men jag ska ha dem kvar tills vidare. Att hålla in 15 mm på 150 mm axelsöm kan vara trixigt och att lägga mera i mitt-baksömmen har också sina sidor för det formar sämre. Här i det här mönstrade tyget ser ingen de där inprovningarna.

Post-UFO tider

I början av året så är det som med nyårslöften, det dyker upp en tanke att nu ska det bort några UFOn. Nu i april hänger de flesta kvar och jag undrar vad blev det av egentligen. Inte så mycket faktiskt. Jag har pysslat med min liv-toile och analyserat det. Köpte ett mönster från Burda med en schalkragejacka (8218) och gjorde den i några toiler. Möter samma problem åter igen - låg axelspets, hög nacke och lång. Ägnar timmar åt att fixa skuldra, gapande ärmhål, analyserar ändringar och syr  om i ett gammalt lakan. IKEA-lakan för 19 kr håller inte för särskilt många provningar. I sängen måste det betraktas som engångslakan men mina kommer aldrig dit. De blir klippta i småbitar långt tidigare. Jag har dock inget tyg som jag vill göra jackan i.  Jag går faktiskt omkring i den toile som jag gjort i det gamla lakanet. Jag sydde kragen färdig så det är bara ärmarna som saknas men det är skönt med ärmlöst! Så då blev det nästan ett UFO till :-)

Nu börjar jag dock få bra grepp om var problemen sitter. Mina liv-toiler är faktiskt bra för de passar och kan alltså användas för att utvärdera mönster. Ett område som jag inte är färdig med är dock ärmhålet. Hur stort ska det vara? Det blir många svar på det har jag förstått. Jag bortser från stickat och väldigt elastiskt tyg nu och fokuserar på designaspekten. Ska det vara ärmlöst så vill man ha ett mindre ärmhål men samtidigt så väldigt nära och kroppsfukt kan vara kontraproduktivt. Ska det sitta en ärm så beror det också på dess konstruktion. Är det en jacka/kavaj med ordentliga mellanlägg, axelkulleformning osv så ska det finnas plats och ett större ärmhål. Ska det vara en klänningsärm kan ett mindre vara bättre för rörligheten men sedan kan det bli större bara för att man vill ha ett visst utseende. Är det en liten droppärm, då blir det här med gapande ärmhål en ointressant sak eftersom liv och ärm är då vanligen integrerat. Ska det sedan vara lagda veck och annat på ärmen så kanske man vill öka öppningen lite. Så det blir alltså lite från fall till fall och det är svårt för mig som är nybörjare.

Sedan fastnade jag i våras i en sysidetråd om en Chaneljacka och hittade en fantastisk resurs i form av en fotoserie. Så jag började jaga mönstret (V8804) och fann att det var på rea i USA så det blev tre jackmönster till priset för en. Så nu går jag och ruvar på om jag vågar sätta igång men jag tror att det får vara ett tag. Det är Claire B Shaeffer som gjort mönstret så det är couture-sömnad och tar en del tid. Speciellt för en amatör men jag lutar mig hårt mot fotoserien som jag plockat åt mig och lagt på ett säkert ställe i pdf-format. Det är mycket som försvinner från nätet trots allt snack om att det "finns för evigt på nätet".

Så går dagarna och plötsligt så kommer suget efter en ny kjol. Min svarta pennkjol som jag gjorde baserat på min kjoltoile och ett burdamönster är trivsam men då satte jag bred resår i linningen som ett test, gjorde aldrig den där infodringen jag tänkte på och letar efter alternativ. Under tiden köpte jag ThreadsMagazine's arkivDVD så nu har jag möjlighet att surfa i alla nummer och gick igenom en del artiklar om midjor men hamnade istället tillbaka i bokhyllan med Claire Shaeffers bok om Couture sewing. Hon hade tre grundtyper av midjor: infodring, midjeband i eget tyg dvs den där typen som man kan använda de färdiga påstrykbara mellanläggen till, samt sådana som man tar ett ripsband och gör ett stadigt midjeband för att sedan fodra det på insidan i modetyget eller annat. Jag gick till hyllan med bra-att-ha-tygbuntar och hittar en tunn randig kvalitet och gör en ny pennkjol där jag gör ett ett mellanläggsband och syr fast. Det är blixtlås bak så det blir att sy en hake i midjebandet. Det hela går fort och bra så nu går jag ofta runt i den på dagarna. Måste jag sy ett foder i den? Det är bara ett test, jag kan inte bestämma mig, blir inte lika lätt och tunn med foder. Nåväl, jag blev färdig så inget mer UFO den här gången.

Då dyker tanken upp att jag skulle kunna ta min livtoilekonstruktion och sätta ihop med kjolen och få en klänning av fodraltyp. En sväng på Ohlssons Tyger och jag hittar ett tyg som lockar. Svart med struktur, elastiskt och mjukt men inte så mjukt att det veckar sig, lämpligt för ett fodral. Vidare har jag en elastisk spets som ligger och vill bli använd. Så skulle jag kunna göra översta delen i spets? Är det inte bara att klippa upp mönstret över bröstlinjen? Med en sån överdel behövs en jacka till. Skulle jag kunna göra den i samma tyg? Javisst och som tur är hittade jag ett mönster jag gillat och letat efter på Blocket Burda 8189 där det ingår en jacka, kjol och topp. Den jackan är som klippt och skuren för mitt projekt. Så då börjar jag rita upp mönstret och gör en toile och har nålat ihop den och det ser trevligt ut. Måste dock iväg och köpa mera tyg. Tygbiten jag köpte hade jag bara tänkt göra en kjol av till att börja med. Hoppas det inte blir ett UFO den här gången. Det går trots allt framåt. Tidigare såg jag bara att det passade dåligt, så började jag se varför och nu känns det som jag börjar förstå vad jag kan göra åt det och att toilerna bekräftar det. Hopp om livet måste jag säga.

En annan sak som jag tycker är intressant är att couture-arbetssättet och färdigsytt-arbetssättet är lite olika. Min favoritbloggerska på Nya Zeeland hade som princip att man alltid klippte exakt med sömsmån, märkte upp passmärken exakt och sedan sydde man allt på maskin, exakt, helst utan att ens ha nålat. Couturen däremot märker bara ut sylinjerna och klipper sömsmåner efterhand och efter provningar och syr en hel del för hand. Efter att ha provat dessa varianter ser jag fördelarna och nackdelarna. Med ett mönster som passar (good enough?) så är fabriksmodellen snabb och bra medan om man vill ändra lite här och lite där så är couture-modellen intressant. Det är lite så det blir med att arbeta med toiler. 

UFOn? De irriterar lite som små hjärnspöken men det finns bra motmedel, t ex att börja med något nytt! Ja de har en egen avdelning i Forum nu :-D  Jag kanske kommer att posta där någon gång.

2013 - dags att göra undan lite ofullbordade

Det är lätt att börja med nya saker men svårt att låta bli att börja innan det gamla blivit klart. Jag har så många idéer och kan så lite så jag stöter jämt på problem som jag inte hittar en tillfredsställande lösning på. Tänker fortfarande på hur jag för några år sedan trodde att jag kunde ta Öhmans klädkonstruktionsböcker och göra mönster från personliga mått och att de sedan skulle passa perfekt.

När det inte fungerade skyllde jag på mina usla sytekniska kunskaper. Så lärde jag mig mera och insåg tygegenskapernas betydelse. De töjer sig och glider och ... Så var det mönster är tunna  och plana medan tyger kan vara tjocka och det går åt tyg i sömmarna, som jag inte hade räknat med. Jag har ett jackprojekt som blev väldigt snävt bara därför, oavslutat än så länge.

Så var det passform. Jag är petig och de runt om mig är petigare. Om man syr något ska varje veck bort, allt slätt och passande. Mina mentorer i böckerna övertygar mig allteftersom om att det inte är möjligt. Visst kan man ha kläder som sitter som ett andra skinn, om man är fotomodell och 20 till 25, men för oss andra tillkommer andra krav. På mig sitter kläderna hyfsat men det blir alltid veck runt axelns övergång till ärmen. Lyfter jag upp axlarna så försvinner de. Köper jag färdigt får man leva med det men om jag syr vill jag fixa det. Hur flyttar jag axelsömmarna utan att jag saboterar ärmhålet eller ska det få påverka ärmen i en följdändring? Inte heller B-kupa och bysthöjd stämmer så bra så det blir ofta nödvändigt med en bystutökning och kanske en flyttning av bystpunkten. Dessutom är jag längre än de där 176 så det fattas i rygglängd osv.

Under 2012 har jag studerat det här en hel del. Det har faktiskt gått åt mera papper än tyg för först har jag ritat av burdamönstret, sedan ändrat det utifrån mina mått, gjort en tygtoile och sedan inte lyckats få önskad passform. Mina källor gör ändringarna var för sig och sedan när jag sätter ihop dem så påverkar de varandra. Nu har jag kommit till den punkten att jag gör en grov anpassning av mönstret och sedan försöker integrera och anpassa genom toile-provningar som sedan får överföras till mönstret. Det ser ut att fungera. En långsam process men det gör inget.

Det här har lett till ett antal ofullbordade verk som jag nu ska gå tillbaka till och försöka göra en nystart på. Ytterkläder, blusar, klänningar, kjolar t o m underkläder för att inte tala om idéer. Köpte fin chiffong för att prova sy i tunt tyg - stannade på att jag inte tyckte passformen var ok, axelproblemet. Blir det fel över axlarna drar gärna blusarna sig bakåt. Testtoilen har inte varit bra. Så var det det där med sömnaden också. Jag köpte före jul en Craftsykurs i skjortsömnad för att lära mig lite om tekniken. Den är på 6 timmar och inte har jag hunnit med den under alla helgdagar så nu ska det bli av. 

På det hela känns det ändå hoppfullt. Från novis till så pass insiktsfull att jag tror mig inse min begränsning känns som ett framsteg. Toilerna sitter bra upptill nu. Det gäller att överföra dem till mönster och där stöter jag på två problem:

• Rörelsevidd - livtoilen är snäv men alla plagg ska inte vara snäva. Köpte en e-bok av Betzina, Power Sewing - 10 år gammal men det var rea och tänkte att den kanske har bra tankar. Den var lite sämre än jag hoppats på men tar upp just rörelsevidder översiktligt. Jag har dock ingen klar slutsats. Börjar faktiskt luta åt att det får jag ta hand om via provningen. De här ikealakanen jag använt för toiler är lite för dåligt tyg så jag får väl leta efter mer realistiska egenskaper hos toiltygerna. Ohlssons har ofta mycket billigt tyg som jag skulle kunna testa med. Det gör inget att mönster och färger är hemska om tjocklek och fall är rätt.
• Ärmhål - min yngsta dotter talade om för mig redan från första stund att mönstret från Burda hade alltför stort ärmhål på den ärmlösa klänningen. Vi löste ändå det i samförstånd men nu med liv-toilerna så har jag möjlighet att välja hur snävt det ska vara. Det är naturligtvis olika om det ska vara en ärm, även en kort ärm, eller ej. Riktigt korta ärmar fungerar som ärmlöst, dvs visar lätt mycket av armhålan och det är lite känsligt i somligas ögon. Å andra sidan så påverkas bekvämlighet, kroppsfuktens nedsmutsning osv hur bra en snäv skärning kan vara att leva med. Jag så på något ställe att parisisk couture sydde in svettuppfångare i ärmarna som kunde bytas ut. Kanske en bra tanke i ett varmt klimat med täta sidentyger? Jag kanske skulle starta en tråd i forumet för att få lite synpunkter? Jag har gått igenom katalogbilder, mönster och modellbilder från mönster, modeshowbilder och det är ingen entydig bild. Ibland stora och ibland små ärmurringningar. Är det här plagget utformat för en mogen kvinna med xx cm överarmsvidd och hängt på en fotomodell som hållits på svältgränsen? Inte lätt att tolka bilder.
• En sak till som ligger och gnager när jag tittar på mönster och kläder. Sarah Veblens bok tar upp det här att prinsesslinjer, bystinskärningar mm påverkar hur vi uppfattar proportionerna på den som bär plagget. På ett annat ställe läste jag om att kläder som konstruerats med smala sidopaneler som vanligen slutar i ärmhålet ofta inte ger den nödvändiga bystformningen. Om man då som Dior gjorde, skapade kläder för småväxta som hade ett stort obrutet fält fram så såg de inte så petite ut men YSL lade istället in ett kort bystinsnitt från sidopanelens söm som fixade till en liten kupform ändå. Konfektionen som gör kläder som ska "passa" hela 2 eller 4 storlekar på en gång håller oftast inte på med sådant finlir. Jag letade efter plagg med prinsesslinjer men fann det nästan enbart på figurnära klänningar typ bröllops-/aftonklänningar. Det vanliga är bystinsnitt och/eller midjeinsnitt. Skulle vara intressant att få bättre insikt i sånt här. Det har så stor betydelse vilken kroppsform som personen som ska bära plagget har så det räcker inte med modeteckningar som oftast är oproportionerliga, eller catwalkbilder för modellerna på catwalken är heller inte särskilt normala eller visar någon bra variation. Gör man ett personligt plagg skulle man säkert kunna få ut ett nytt intryck med rätt placerade skärningar. Någon av er som har privatkunder där det har blivit aktuellt?

Jag hittar säkert andra saker att grotta ner mig i framöver. Sammanfattningsvis så har jag ändå ganska stora förhoppningar på vintern-våren 2013, att nu ska det bli stora framsteg och den där irriterande stocken av ofullbordade ska avverkas med goda resultat. Hört det förr? Ja det känns som ett nyårslöfte om än lite sent, men jag tycker att det går fortfarande att hoppas på det bästa. Jag tänker åtminstone inte skaffa broderimaskin för det verkar vara en sak som kan sluka mycket tid. Nedan dock ett sista stycke som visar att tanken kittlar när jag ser de fina resultat som somliga uppnår genom stygnsättningar av bilder. 

Jag försöker ibland att reducera bilder för att t ex göra en bild på en tröja. Tänker ibland också på att det här kunde jag brodera i en broderimaskin, om jag hade haft en. Den här bilden gjorde jag med hjälp av ett program jag stötte på för att göra bilder till mönster för en nopperbräda. Naturligtvis lite mixtrande med fotoeditorn också. God fortsättning på det ny året till er alla.

Mönster för livet

Det har gått ett tag sedan jag började med mitt livmönster enligt EC-metoden. Jag mätte och ritade och ritade och mätte, försökte validera modellen med Burdaklänningens mönster och sprang in i problem med byst, axlar och rygglängd samt ärmhål. Det kändes lite ansträngt och jag visste liksom inte vilken ände som jag skulle ta tag i så därför flydde jag till kjolmönstertestet istället. Kjolen gick bra att fixa mönster till så jag gav mig på byxmönster. Så köpte jag då den här boken om hur man provar sig fram (The complete photo Guide to perfect fitting, S Veblen) och den inspirerade till att läsa passform. Men i bakhuvudet låg den där livmönstergrejen och gnagde. Kunde jag kanske förstå min klänning och mitt livmönster bättre nu? 

Det vara bara att ta tag i problemet så jag gjorde en toile i filtpapperet från livmönstret baserat på mina mätningar. Jag hade inga stora illusioner om att det skulle passa för jag har insett hur svårt det är att mäta korrekt. Nog för att författaren till EC-metoden varnade mig men ...
På bilden här ser du i mitten papperspåsen i sitt andra stadium.
Axelsömmen var fel så det första var att flytta den framåt. (övre pilen)
Det var trångt framtill, ärmhålen kändes trånga. Lite bättre blev ärmhålet av att jag flyttade axelsömmen som en utökning, dvs större. För att göra lite till släppte jag lite på sidsömmen. Det flyttade också lite på ärmhålets ringning. Dessutom blev då sidsömmen upptill framåtlutande när bysten tog för sig av utrymmet.
Nu kanske jag skulle ha tagit ett steg bakåt och funderat "är det inte snarare dags för en bystutvidgning ("FBA")?" men jag var så upptagen av att fixa axelsömmen som behövde justeras i läge efter förra fuskflytten.
Började därför med en ny toile i tyg (IKEA-lakan). Nu blev axeln snygg och på rätt ställe. Jag har slutande axlar precis som programledaren för godkväll, fast hon är strået vassare. Hennes nyckelben bildar ett vasst V ser det ut som. Tänk somliga har nyckelben som står rakt utåt! Den naturliga variationen är stor. Mina lutar ganska måttligt uppåt, typiskt för en låg axel relativt nackens bas.
Jag hade fyllt i allt som kommit att fattas i ärmhålet och det var inte lite, men nu syntes det att jag inte gjort hela läxan. Sidsömmen lutade fortfarande. Därtill fanns ett irriterande spänningsveck över bysten (vänster bild övre pilen). Det gjorde mindre att det kändes rymligt från midjan upp mot bysten. De här standardinprovningarna på basmönstren ritas som raka trianglar och då blir de inte riktigt bra för jag har inte någon särskilt konisk form från midjan mot bysten så den behöver vara rak en längre bit innan den tar ihop men det är en senare finjustering. Det hindrar inte att jag står där och nyper och tänker att "det här ska man kanske låta bli".
Så det blev till att sprätta upp sidsömmen, tog bara ena sidan. Lade ut 15 mm i toppen och noll vid midjan. Sömsmånen räckte inte så jag fick sicksacka fast en remsa under. Såklart flyttade det fram ärmhålet igen men sidsömmen blev bra. Dessutom försvann vecket över bysten eftersom den inte stramade längre. Tyget flöt ut mycket bättre. Ännu en bekräftelse på att det hade varit bättre att börja med en bystutökning, inte minst för att nu efter dessa ändringar har mitt basmönsters bystpunkt flyttats medan den ligger kvar på samma ställe hos mig. Det blir att rita om en hel del men känns som om det går framåt.
Summering - jag lärde mig en hel del om hur man inte bör göra och att det finns en hel del att lära, men att böcker som Veblens Perfect fitting är bra om man ska ta sig upp på spåret igen. Utan erfarenhet är det svårt att veta vilket problem man ska ta tag i som kanske gör att man aldrig behöver ta tag i de andra. Dessutom - hur viktigt det är med en konsistent och konsekvent mätmodell. Är nästan så att jag skulle tatuera in fixpunkterna.
Snart har jag nog ett grundmönster som jag kan använda för att rätta till köpesmönstren med så jag slipper stå där och nypa och fundera hur man ska "rätta till det här då?". Det blir lätt att det hamnar i högen av ofullbordade då.
Byxprojektet undrar ni kanske? Ja, ja - men det hänger ett jackprojekt som stannade upp för den där axelgrejen, och klänningstoilen och så var det 20 procents rabatt så det blev några fina blustyger i bomull ... Det känns inte så intressant med byxor just nu.

Grenlinjer i praktiken

Jag ritade upp en 44 av byxkjolen (förra blogginlägget) i tunn pappersfilt och provade den på en väninna. Jag visste att midjemåttet var i smalaste laget men det var grenlinjen jag ville testa. Den var inte alls så generös som jag hoppats. En 46a hade nog varit bättre men så stor skillnad är det inte ändå. Pappersfilten är tråkig för böjda sömmar blir ganska styva och jag ville inte klippa upp dem om jag skulle försöka med att ändra. Nu är väl det fel tänkt igen för ska jag fördjupa grenlinjen för mera plats så behöver jag egentligen klippa djupare! Vidden får jag snarare hämta mitt bak och i sidorna.

Sedan blev det projektet liggande för det blev inte tid över för provandet. Så istället kom så lägligt mina nya böcker. På Karins inrådan har jag köpt Sarah Veblen The complete photo Guide to PERFECT FITTING, samt på eget bevåg Gretchen Hirsch Gertie's new book for better sewing ” a modern guide to couture-style sewing using basic vintage techniques” för inspiration.

Gerties bok är rolig, inspirerande och ganska praktisk. Dessutom är inbindningen en ringspiral så den är bra att bläddra i och låta ligga uppslagen. Det följer med 10 mönster om man vill ge sig i kast med de beskrivna plaggen som egna projekt. Den boken ska jag titta närmare på senare. Har den som blädderbok vid kaffekoppen nu.

Veblens är en mycket grundlig bok. Jag har tidigare gått ut från ansatsen att man kan rita personliga mönster från de plana mönsterblockanvisningar som finns i böcker som t ex Öberg och Aldrich. Sedan jag funnit att det inte fungerar på annat än standardproportioner tittade jag på drapering men har inte haft en docka att drapera på och än mindre en tålmodig levande modell. Istället övergick jag till att ändra i kommersiella mönster utifrån personliga mått och det jag förstått av anvisningarna i de nämnda böckerna, tidningar och webb. Med den här boken kommer jag ett steg till för jag får hjälp att förstå, att läsa provningen. Jag och de jag provat mönster på har haft rätt så dålig grund att dra slutsater om vad som är problemet och vad som kan göras för att förbättra passningen. I den här boken får jag många bra illustrationer som kommenteras noga och en serie successiva förändringar som för jobbet framåt. Författaren har många års vana att göra detta och här kan man alltså dra nytta av det.

Det som jag fastnat för just nu i början är balanslinjer. Låt mig först säga att det går ut på att göra toiler, mer eller mindre baserade på verkliga modemönster. Med mindre menar jag att man kan redan från början göra ändringar typ längd och bredd om de är uppenbara, men i stort med bibehållen design. Författaren gör under arbetets gång flera toiler. Fyra räknar hon som normalt.

Balanslinjer - redan i draperingsboken framhölls balanslinjer ( horisontella och vertikala) som viktiga. Jag såg dem som förståeliga men inte som väsentliga. Jag har aldrig ritat upp dem annat än mitt bak/mitt fram, som ändå alltid finns. De planmönsterkonstruktionsböcker jag läst har inte alls betonat balanslinjer. Det beror naturligtvis på att de mönstren ritas upp och provas aldrig i bokens kontext. Plaggets konstruktion och utprovning är en annan bok/kurs som de ser det.

Den horisontella balanslinjen visar sig vara ett viktigt verktyg när man arbetar med byxmönster. Det här med grenlinjernas längd och form syns tydligt då det påverkar horisontell balanslinje bak. jag måste börja med att rita in sådana. De kan man lägga in på modetyger direkt också om det tål en krita eller en liten indragen tråckeltråd kanske. (Bilden nedan är en fuskbild så ta den inte så allvarligt)

En annan aha-upplevelse fick jag i tolkningen av hur veck uppstår vid ärmen på ryggsidan och på framsidan. Jag och dottern är båda sluttaxlade och längre än medellängd. Vi får alltid dragliner runt ärmen. Enligt boken finns två orsaker: Ryggbredden är mindre än hur den utformats i mönstret, armen trycker ner ärmhålet och skapar veck. Addera till det stramveck mot bysten på grund av att normalmönstrets bysformning är otillräckligt samtidigt som bystpunkten ligger lite för högt. Jag har försökt tackla det med att utöka rygglängden under ärmhålet och det rättar till bystpunkten. Jag har undvikit att utöka ärmhålet för det är egentligen nog stort. Jag blir dock inte av med mina veck bak på ryggsidan. Så långt har jag kallat det rörelsevidd och det är väl inte helt fel att ha men i det här fallet är det inte en designad rörelsevidd och bara en dålig ursäkt. Nu inser jag att det är min sluttande axel som trycker ner ärmhålet och skapar draglinjerna. Så nu får jag gå tillbaka och ändra axel och sänka ärmhålet. Kanske även minska ryggbredden. Tidigare har jag testat axelvadd för att lyfta axeln. Det fixar axelns överdel men inte nederdelen så mina rörelseviddsveck vid nedre delen av ärmens baksida på ryggstycket blir kvar till stor del. Antagligen kan jag tvingas utöka ärmhålet ibland men det blir nästa steg.

Jag har läst noga och studerat alla varianter av byxanpassningar som finns i boken. Så nu ser jag inte snygga byxor längre, jag ser veck och drag och stramning och dålig balans ... Satte mig framför datorn och gick in på några vanliga webbutiker. Går man in på byxor så ser det ganska bra ut men det beror säkert på att här har man ansträngt sig extra. Därför går jag istället in på toppar och blusar. De flesta av modellerna har byxor men de har varit sekundära och är inte alls lika nära perfekta som på byxsortimentsvisningen. Här ett exempel. Mina böcker och bloggar varnar ibland för ”overdesign”, vanligen ett uttryck för att man gått lite för långt i figurnära-anpassningar.

Här har man en grensöm som går så nära att även denna lilla sidobalanserande position kräver att grensömmen flyttas sidledes. Baksidan har spänningsdraglinjer inte bara under skinkan där de blir oundvikliga när det är så här snävt, men även nere på låret.

Snyggt eller inte - det är en smaksak men mycket tydligt hur drag i tyget lämnar tydliga anvisningar på hur det står till. Hon kan knappast sätta sig!

Ett annat exempel nedan på grenlinje där det är väldigt snävt och knappast snyggt. Här går det tydligen inte att dra upp byxan i grenen utan den stannar en bit nedanför på framsidan och på baksidan ser vi hur det stramar vid mitt-bak som troligen är för kort samtidigt som det av framsidan syns att det behövs mer vidd över höften som skulle ha tillåtit att byxan kanske kunnat sättas på plats. Ja det är min spekulation förstås. 

Ett annat exempel där man faktiskt säljer byxan, inte bara använder den. Här är det många veck men i stort är det väl en hyfsad passform. Den är löst sittande men problemet är här upptill. Se på hur det är som ett V av löst tyg runt mitt bak. Se på höftformen. Den är slank, rak, inte rundad hylla upptill som man ofta ser att mönsterkonstruktören tänkt sig. Ganska vanlig höftform på långa unga vuxna. Inprovningen som ligger i överkanten ger en viss formning men är egentligen för kort och ligger för långt ut. Inprovningen ska forma tyget för böjda former men formen (bakens rundning) är här inte stor och ligger närmare mitt bak. Alternativt ska den ta in den minskande vidden men det gör den inte heller bra. Därför blir det också tyg över mitt bak. Här hade man med fördel kunnat ta in vidd i sömmen mitt bak och tagit bort den gapande baken som man visserligen kan hålla in med ett skärp men även då lämnar det en bylsigt veckad linning efter sig. Med en horisontell balanslinje hade en tydlig bruten v-linje synts på en byxtoile.

Nu blir det till att tillverka några toiler. Jag skulle nog satsa på ett lite kraftigare toiletyg än de där tunna IKEA-lakanen som saknar all styrsel och inte veckar sig riktigt naturligt i en byxgren. Till mina överdelstoiler verkar de fungera bra.

En annan sak som jag tagit till mig av Veblens beskrivningar är det där med horisontella veck som tar bort överflödigt tyg och hur det översätts till mönstret. Att det alltid ska gå ut till en angränsande sylinje, då blir mönsterändringen förståelig. Det är inte någon naturlig insikt man får när man läser draperingsboken som använder samma teknik. Det är fint med handfasta beskrivningar och illustrationer. Veblens bok är en bra handbok för dem som vill ge sig in på att göra personanpassade plaggmönster eller rent av sy plagg hela vägen. Det är bara synd att det är så svårt att prova på sig själv! Men även det tar hon upp i boken.

Det känns som om jag får en större insikt allt eftersom jag studerar, men det tråkiga med det här arbetssättet är att symaskinen står mest stilla. Nu har jag funderat på att sy en Waldorfdocka till yngsta barnbarnet som kompensation och symaskinsmotion.

Grenlinjer

Så tog jag mig igenom kjolmodelleringen där överdelen skulle vara start på byxdelen. Efter att ha läst i några mönsterkonstruktionsböcker så kom jag fram till att det vore bra att kolla av lite köpesmönster. Det är alltid den där sista biten som gör störst skillnad. Den sista biten är alltså att gå från grundmönster till designmönster. Där är stil och rörelsevidder tillagda och det spelar roll.

Jag valde 3 Burdamönster. Alla i storlek 44.

Det ena är på en smalbyxa. Smala stuprörsben och platt mage med liten tonårsstjärt är att rekommendera. Burda Style 2012-oktober-116  hittar ni den i eller på webben. Ser ut så här 

Den andra är en Plus-modell, Finns alltså i storlekar 44-52 och jag tog 44. Tanken var att här hade man gjort något som var lite mer rymligt. Burda Style 2012-oktober-139. Den ser ut så här 

Slutligen en lite avvikande modell nämligen en byxkjol. Den ska sitta bra men ändå ha volym så att den inte ser ut som ett par jeans med vida ben. Så här ser dess grenlinjer ut och visst är den annorlunda? Burda Style 2011-december-127

Här får man gott om plats. Den borde inte skära in vare sig fram eller bak. Naturligtvis är benvidden också tilltagen ordentligt. Ändå ska 1,65 m på 150 cm bredd räcka till för en 44. Härliga fickor dessutom.

Här är en totalbild som jag jobbat ifrån. Så mycket mer har jag inte att berätta just nu. Kan visas i större storlek i eget fönster, klicka på bilden.

Det som jag fastnade för var att vinkeln på respektive modell avspeglar hur platt/kurvig målformen har varit. Smalbyxans framstycke är i princip en liten krok och sedan rakt upp. Ska det finnas plats för en större volym med kurvor kommer grenlinjerna att luta mera. Vill man inte att det ska smita åt mellan skinkorna får man också lägga till lite längd där nere i rundningen. 

Kan runda av med en liten bukett 44-or. "One size (44) fits all?" Knappast. Men inte heller ska alla plagg ha samma form, inte ens på grenlinjen. Design gör skillnad.

Det blev mer än tänkt men ändå inte det som var tänkt

Det började alltså att jag skulle göra ett kjolgrundmönster eftersom dess överdel är ingångsvärden för ett byxmönster upptill. Så jag mätte två-tre gånger och gjorde mig ett grundmönster enligt boken European Cut som jag sedan sydde upp i pappersfilt.(Första toilen i papper finns nämnd i ett tidigare inlägg.)
Så blev jag sugen på att göra en jämförelse med ett köpesmönster. Det blev BurdaStyle 118-2012-04 - Ritade upp mönstret och gjorde en filtpapperskjol, beskrevs i förra inlägget. Den där höga integrerade infodringen gjorde mig inte särskilt lycklig så det blev ändring och eliminering av den höga midjelinningen. Resultatet blev så här. Nya linjer i rött.

Jag kände mig nu modig efter att ha reviderat mått och linning och satsade på ett elastiskt ylletyg som jag hade på hyllan. Svart, mjukt och "Pure wool Italy" som det står på stadkanten. Det är ordentligt elastiskt och borde innehålla något annat än ull också. Typiskt för tyg köpta hos Ohlssons Tyger är att det är minimalt med deklaration. Det är inte skrynkelfritt men vecken går ut om det får hänga ett dygn så i mina ögon är det ett bra tyg, för priset. Jag ritade upp mönstret igen, markerade med sporren och klippte ut i dubbelt tyg. Sydde ihop och provade. Det blev inte som planerat. Den blev för stor, mönster på midja 88 cm men resultatet på 91 cm. Jag gjorde ett misslyckat försök att hålla in kjolkanten mot linningen som jag klippt till. Det gick inte så bra, nypveck på flera ställen.
Nu gjorde jag en ny mätning, bestämde mig för en ny version. Ritade på rutat papper baserat på 86 cm upp mönstret och tog in i sömmarna utom mitt bak och delningssömmarna intill mitt bak. Ja mitt bak har blixtlås men är ändå lite intagen upptill.
Nu ville jag ha bättre koll. Det svarta tyget är så elastiskt. Det ger efter och sträcker sig, verkar också töja sig på grund av pressarfotstrycket. Bestämde mig därför att göra det i ett styvt, tunt julrött tyg jag köpt billigt. Klippte och sydde och mätte millimetrar. Nu blev det som mönstret var. Jag syr i en dragkedja baktill för att kunna prova ordentligt. Det satt riktigt bra, som ett andra skinn, nästan. Jag noterade att jag hade gjort sömmen vid ljumskvecket svängd. Där har bukens rundning redan övergått i ljumskveckets övre del som snarare är en dal, så den här sömmen borde ha varit rakare. Då skulle tyget ha legat mera slätt, men detta syns bara i ett stelt tyg som min röda toile. Det svarta tyget jämnar ut det helt så det får passera.

Det här mönstret gjorde jag rakt, inte insvängt. Toilekjolen skulle ändå inte användas och det är bättre med ett rakt grundmönster om man vill arbeta vidare med mönstret senare. Jag blev nöjd men fann att om jag sänkte kurvan på linningen framtill med 20 mm så lade sig linningskanten precis i mitt kroppsveck och kändes bekväm även när jag stod upp. Det var ett för mig specifikt ställe att sätta en övre kjolkant.Jag som redan sänkt linjen 15 mm från Burdamönstrets midjelinje.
Detta är min sluttoile för en pennkjol i 7 våder baserat på mönster 118. Den sista nedvikningen på grund av mitt kroppsvecks läge. Nu gick jag tillbaka till min svarta kjol och sydde om den till de nya måtten och den sitter fint. Elasticiteten gör sig dock påmind eftersom den töjer sig och glider som det styva tyget inte gjorde.
Nu återstår midjelinningens konstruktion. Jag har förkastat originalets höga integrerade (dvs nedvik) linning. Jag vill ha en slät kant som inte kommer att vika sig. Jag har testat med en resår som är tjock och bred. Den fungerar bra och återtar sin raka/plana form sedan den varit något vikt i midjan vid sittande. Ett annat alternativ är en riktigt hård lösning som ett smalt ripsband. Lite elastiskt tilltalar mig nu när den egenskapen finns också i tyget. Då blir det inte så tufft att vara nyäten. Det är den lösning som jag bestämt mig för.
Andra alternativ: en infodring med mellanlägg men det blir tyvärr ofta något som rullar sig, eller en rak linning satt ovanpå kjolkanten, ungefär som om man skulle ha ett smalt bälte. En rak linning bör nog ligga på en lite högre framkant, om den är styv nog.
Ja, det är nog en sak till - ska jag göra ett foder i kjolen? Det ger stadga till ett så mjukt tyg men samtidigt leder det nog till att det blir ett hinder. Gör jag fodret nog stort att utnyttja tygets elasticitet kommer det att bli synligt som veckat tyg under kjolen, medan gör jag det lika snävt kommer det inte att bli skönt om det inte är elastiskt foder och då blir det klumpigt. Det får bli utan foder och en halkig strumpbyxa under istället.
Den här reviderade 118-toilen/mönstret skulle kunna användas till underlag för andra kjolmönster. Göra den utställd nertill istället för insvängd. Jag är svag för när det fladdrar lite kring benen. Toilen sitter "figurnära". Ska man ha fodrat behövs lite mera vidd, beroende på tyg behövs lite till men i grunden så vill man väl att en kjol upptill ska sitta på kroppsformen? För vissa utformningar kan extra designvidd vara relevant från ungefär höftlinjen, dvs 6-10 cm under linning. Man får heller inte bortse från betydelsen av att ta hänsyn till vad man tänker sig ha under. Ska jag kunna ha en tröja eller bara en tunn blus innanför linningen?

Egentligen har jag kvar att göra en revision av ursprungliga grundmönstret, som är ett mönster i två delar med inprovningar och alltså inte är 1-1 med det här som jag jobbat fram baserat på nr 118. Två möjliga vägar, ena att utgå från burda-kjolens resultat, andra att börja med mätvärden och rita om toilen.
Eftersom jag tänker fortsätta med byxkonstruktionen så måste jag nog välja att göra en EuropeanCut-konstruktion baserat på mått och stämma av den mot den här 118-varianten. Jag hade inte en aning om att det skulle finnas så många sätt att mäta (dvs att dra åt måttbandet) på samma midja! Köper man kläder har någon annan redan beslutat åt en och man får gilla läget.
Jag som egentligen inte tänkt göra kjol utan bara grundmönster på mönsterpapper har nu en (snart) färdig pennkjol, 3 pappersfiltkjolar - men en är uppsprättad, och en tygtoile. Därtill ritat tre mönster, 118-original i storlek 44, ett reviderat baserat på mina mått, ett till på lite snävare mått. Ändå har jag inte gjort det jag skulle när jag började - grundmönstret i två delar, inte färdigt alltså.
Jag har dock lärt mig en del på vägen, t ex att när det gäller att ta mått så finns det många möjliga alternativ och vissa kan vara bättre än andra beroende på vad man tänker använda dem till. Det andra är att inte glömma att ta hänsyn till det tyg som ett färdigt plagg ska göras i. En av redaktörerna i Threads Magazine säger att det är viktigt att göra sina toiler i ett tyg som liknar modetyget och det ligger en hel del i det, men sånt kostar.
Undrar om någon läser så här långt? Ja det är lätt så att jag invecklar mig, gör mera och annat än jag tänkt till att börja med, men för mig "är resan målet" som ofta sägs av oss noviser bland glada amatörer.
Det blir inte mycket av illustrerande bilder. Nedan en bild av senaste 118-revisionen. Nu när jag arbetat med ändringar har jag bara ritat om den översta delen, de översta 20 cm.
Bild av senaste klippmönster på rutpapper. Ser att jag missade att böja den röda sylinjen mitt bak (dvs längst till vänster). Det är blyertslinjen som gäller om någon undrar.

Bild på röd toile, svart kjol går inte att ta bilder på - blir bara svart. En slät rak kjol är väl knappast särskilt spännande egentligen?

Tittar närmare på ett kjolmönster

Ett i mitt tycke intressant mönster på en snäv pennkjol bestämde jag mig för att titta närmare på. Det är från Burda Style 2012, april mönster 118. Så jag ritade upp mönsterdelarna på ett rutat papper för att kunna titta på och mäta sömlinjer och inprovningar. Genom att lägga bitarna på samma höjd från fållen och sätta alla trådraklinjer parallella med varandra går det smidigt att göra mätningar.

Här har jag ritat in stödlinjer i grönt och exempel på mätning av intagning i sidan med gulbrunt. (Klicka på bild för större format i nytt fönster.) Jag ritade av storlek 44. Intressant är att 

• Kjolen är lika lång fram som bak mätt till midjan och av stödlinjen att döma ligger de på samma höjd.
• Sidan är höjd med ungefär en centimeter.
• Infodringen i midjan, som är integrerad är naturligtvis formad, kanten ligger 7 cm över midjemarkeringen.
• Midja och stuss på det hela taget 50/50 fördelade fram och bak

Det fungerar inte på min kropp, midjan inte så smal och proportionsvis dessutom större fram än bak. Med smalare höfter så måste sömmarna ändras eftersom det här mönstret har lagt inprovningarna i sömmarna. Från mina toile-studier i boken European Cut står det klart att det inte behövs någon inprovning fram, mindre intag i sidsömmen och en mindre inprovning baktill. Nu får jag rita om mönstret och klippa en toile i tyg och testa.

Blir intressant att se hur det ska dra och vecka sig. Burda har dessa mått som kroppsmått för en 44:

Mv 82, Stv 106  Plaggmåtten mätt på mönstret är 86 resp. 113 cm.

På väg, men blev en omväg

Mitt mål är fortfarande byxmönster. Därför gör jag som många ståupp-artister, jag har fokus från midjan och neråt. Mitt klänningsprojekt har gått i stå. Där hade jag tänkt testa blockmönstret (livet) från midjan och uppåt men det blev en liten omväg. Kjoldelen såg så lätt ut så den lockade lite mera och även klänningar behöver kjoldel så det var ett lätt beslut. Jag ritade upp blocket, rättade några nya misstag och gjorde den sedan i "swedish paper" från Bibbi. (Filtat papper.) Måste se om det höll vad det lovade. Där kan jag säga att det var inget att nåla i när det satt snävt som det gör på ett grundmönster. Det blir hål. Så sydde jag sömmarna istället med 4 mm stygnlängd och det fungerade fint. Med nålning där blixtlåset i sidan skulle sitta höll det för provning. Jag kunde till och med sitta i den utan att den sprack men bakstycket gav efter nästan 1 cm över stussen där det töjs som mest. Jag hade läst fel på konstruktionsanvisningarna och satt inprovningen bak för långt ut mot sidan. Måste ha läst konstruktionsanvisningen för två inprovningar när jag bara hade en. Nej det blir inga bilder för man ser rakt igenom papperet och då kanske Ulrika tar bort dem som osedliga :-) De är inte av något större intresse heller. Jag har gått tillbaka till mått och beräkningar och ska göra en ny toile i lakanstyg baserat på ett mönster som är en cm mindre.

Kjoldelen från stusslinjen och uppåt är basen i byxmönstret så det här jobbet är bara en omväg. Samtidigt belyser det skillnaden mellan byxmönster och kjolmönster. Kjolen faller här tämligen rakt ner sett från baksidans mest utstickande punkt, stusslinjen. Framsidan bör i stort falla rakt från bukens max-punkt. Det kan väl vara lite modifieringar beroende på lårform och hur stor magen är, tänk på gravida, men i stort så ska en snäv rak kjol hänga rakt ner framtill i min värld. Så jag tog en streckdam och ritade in en kjol och funderade vidare.  Streckdamen är baserad på ett foto av en verklig person som har lite antydan till ridbyxlår så sidlinjens maxpunkt ligger lite lägre än stusslinjen. Byxmönster brukar inte gilla sådant och då blir det snävt på fel ställe och kanske lite tyg över ovanför som riskerar att visa sig som små horisontella veck. Hjälplinjerna på damen utan kjol visar problemet. 

Jag har också ritat in grenlinjen. Den är naturligtvis påhittad men inte otrolig. Min toileboksäger att i Europa lägger man spetsen på byxgrenen längre fram än i USA. Det ska ge en plattare front. Det ger också mindre tyg fram så risken för veck borde minska, samtidigt som det bör ge lite mera problem för bakstycket, särskilt för större volymer. Ja sedan har det naturligtvis avgörande betydelse hur snävt byxan sitter i grenen. När jag tittar i de tyska katalogerna klingel.se och mona.se och ser alla slanka modeller som varken har mage eller bak och det inte finns ett veck inom synhåll utom pressveck undrar jag lite var tricket ligger. Nålat på baksidan? Jag log åt en annons från en annan tysk fima med engelskt namn Betty B.. någonting, där modellens byxben vred sig kraftigt på ena benet. Troligen klantigt nålat på en alltför smalbent modell. Nej nu borde jag ta tag i mitt andra test av kjoltoilen så jag kommer vidare till byxmönstret någon gång.