Slow Sewing

Textilskolan

Jobbar på Erikshjälpen, som Arbetsmarknadsåtgärd. Istället för att bli tokig på svensk arbetsmarknadspolitik försöker jag se det som en utbildning.

En utbildning i textilkunskap, prissättning, säljande, kundmottagande.

Jag tar hand om alla textilier vi får in. Fantastiska alster, en del av dem. Det är faktiskt väldigt lite som vi slänger. Det som bedöms som osäljbart i Sverige, men som är helt och rent, lämnas till en systerorganisation i Lettland.

Jag sorterar och lägger på hyllor, jag älskar att sortera! Tänk att ha Sveriges största linneskåp som fylls på hela tiden, så känns det.

Så ska sakerna värderas och prissättas och läggas ut på ett snyggt sätt i butiken.

En del saker blir kvar länge på mitt arbetsbord, jag måste titta mig mätt på dem. Som brickbanden i broderat jugend eller den stora, stora virkade duken som var virkad på virknål en halv millimeter.

En del saker såldes för månader sen och jag tänker ännu på dem ibland. Hon som köpte det dubbla överkastet i vit bomull, virkat. Hon var så glad! De gamla täckena, såna där tunga, tjocka, varma, i vinrött glansigt tyg. Var hamnade de?

Undra om någon kommer att köpa det handgjorda quiltöverkastet? De broderade kuddöverdragen? Tvättpåsen med blå stjälksöm eller den fina frisörkragen?

Mina vänner och jag och alla som känner mig trodde att jag skulle bli ruinerad av att jobba i en secondhandbutik.

Det har snarare blivit tvärtom, jag har aldrig handlat så lite secondhand. Det känns som om behovet tillfredsställs ändå. När jag tidigare var tvungen att handla för att få mitt behov av tyg, färg och form tillfredsställt, får jag det nu påfyllt varje dag jag jobbar.